kontrabasblåsor

Det finns nog ingen kontrabasist som aldrig fått en vattenblåsa eller blodblåsa och därefter tvingats genomlida ett rep eller gig med smärtor som får vilken tortyrmetod som helst att kännas som en spa-behandling.

Blåsorna kommer i princip aldrig vid övning utan när man, efter ett uppehåll (på folkhögskolorna brukar alla jamma som fan första dan efter sommarlovet och sedan blir det uppehåll i en vecka för att alla basister fått blåsor) , får ett rep, gig eller jam. Fingrarna domnar lite efter ett tags spelande och då är det inte alltid man känner att man håller på att få en blåsa (en kompis hade ett gig efter ett tags uppehåll och ca 30min in i spelningen tittar han bort mot gitarristen och ser att han är alldeles rödprickig. Min kompis har då hunnit få en blodblåsa som hunnit spricka och vid varje anslag så stänker han han på gitarristen. ”Det kändes som ett lätt vårregn”- sa gitarristen efteråt.

Vad göra?

Det bästa är ju så klart om man har en jämn ström av gig och lirande men är det inte så så bör man kanske inte ta i för kung och fosterland den första kvarten utan gå ut lite försiktigt för att kanske kunna ta i lite mer senare. Känner man ändå att en blåsa är på gång så kan man försöka att undvika att spela med det fingret så mycket som möjligt. Man kan även ta lite försvarets hudsalva(eller något annat fett) på fingrarna för att minska friktionen, även bra för chopsen! En del tycker att det funkar att tejpa fingrarna men det har jag personligen inga goda erfarenheter utav.

Om man ändå får en blåsa så brukar jag (om blåsan är stor) ta en nål och sticka ett litet hål så långt mot fingrets topp (i blåsan, så klart!) som möjligt. Då undviker man att slita upp hålet och få med sej hela blåsan nästa gång man spelar. Jag brukar då också trycka ut vattnet eller blodet efterhand som det fylls på, då brukar skinnet växa fast igen.

Är däremot blåsan liten brukar jag låta den va.

Man kan även trycka blåsan mot en platta på spisen och steka bort den.

….Nej, det kan man inte!!

En del basister undviker att bada för att dom är rädda att mista sina valkar. Då kan utgången istället bli att man mister sina gig, ingen vill ju ha en stinkande rytmsektion!

Alla har vi olika hudtyper. En del får valkar bara av att titta på en bas, andra får spela sig försiktigt fram i månader innan dom får några hållbara valkar. En del får torra valkar som spricker med jämna mellanrum och en del får seg ”elefanthud”. En sak är dock säker; man får valkar fortare om man spelar försiktigt och undviker att få blåsor, än om man saftar i för att få valkar snabbt och då  istället får blåsor och tvingas vila fingrarna några dar.