Kontralegend besöker Sverige

Ingen mindre än Ron Carter besöker Fasching i Stockholm den 31a mars.

 

Ron Carter är ett levande bevis på att även de gamla katterna tar jazzen vidare. Efter att I stort sett hela sitt liv ha spelat med jazzhistoriens stjärnor som Miles Davis, Herbie Hancock, Eric Dolphy, Horace Silver & Freddie Hubbard för att nämna några, har han nu utvecklat en oerhört spännande trio som utforskar nya marker. Kammarjazz är ett för artigt och snävt begrepp då denna musik skulle rasera väggarna I vilken genrekammare som helst. Samtidigt är det dynamisk, sensible jazz av en trio som inte bara är historisk men som även spelar för idag. Carter anses vara en av de mest inspelade bassisterna genom tiderna med sina dryga 2,500 skivinspelningar I ryggen där han medverkat på skivor med alla från bossanovakungen Antonio Carlos Jobim till hiphoppionjärerna
i A Tribe Called Quest. Bered er på en kväll som kommer att etsa sig fast I minnet!
-Fasching.se

Övriga musiker denna kväll är inga mindre än Russel Malone på gitarr och Mulgrew Miller på piano. En lite udda men spännande sättning.

Läs mer och boka biljett på fasching.se

Bontracasso kommer till Göteborg och Malmö!

Bontracasso den svenska kontrabasspecialisten besöker Göteborg och Malmö!

Via sin Facebook sida hälsar Bontracasso att det kommer finnas tillfälle att prova basar, strängar, stråkar och mikrofoner.

I GÖTEBORG: Fred 28 jan. mellan ca 10 – 16 på ARTISTEN, Fågelsången 1 vid Götaplatsen.

I MALMÖ : Söndag 30 jan mellan ca 10-15 På Musikhögskolan , Ystadvägen 25

Mer info på www.bontracasso.se

Kontrabasen – Ett teaterstycke

Att basen är något av det viktigaste i livet och framförallt i all musik är något som vi basister länge förstått. Tyvärr inte så många fler.

Den tyske författaren Patrick Süskind mest känd för ”Parfymen” debuterade dock med en teaterpjäs som hette ”Kontrabasen”, som tar upp just basens förträfflighet.
Sedan 1982 har Eric Holmberg spelat denna pjäs i Sverige ca vart åttonde år.

I fredags, den 19 nov, spelades den på konserthuset i Kristianstad och Kristianstadsbladet utbrister:

”Vackert, gripande och jordnära”

Läs hela recensionen av föreställningen här.
SR P1 har även tidigare intervjuat Eric Holmberg om pjäsen.

Bunny Brunel släpper slap-DVD och elkontra

Basisten Bunny Brunel släpper en ny instruktionsvideo gällande slap-bas.
Bunny Brunel har spelat med bl.a. Chick Corea, Herbie Hancock och Wayne Shorter.

Trailervideon för DVD’n ger inte mig något vidare pedagogiskt intryck.

Något betydligt intressantare däremot är att Bunny Brunel även designat en elkontra som verkar låta riktigt bra.

Mer info om Bunny Brunel.

Gerold Genßler kontrabassträngar

I somras kom jag i kontakt med en tysk strängtillverkare som huvudsakligen gör kontrabassträngar. Han berättade att han var med och startade upp velvet och att han nu gör handgjorda strängar
på beställning. Givetvis så ville jag testa ett sett så jag skickade lite inspelningar så han fick höra hur min bas låter och vi kom då fram till att ett set Red Label skulle passa mig bäst.
Jag har nu haft detta sett på i ca 2 månader och det är verkligen grymma strängar. Passar till stråke och fingerspel,low tension, mycket volym och har ett väldigt öppet sound.
Han vill inte berätta vad dom är gjorda utav men jag hörde ett rykte om att han blandar in kolfiber i sina strängar. Dom flesta av hans andra set är gjorda utav senor, ska nog testa ett sånt nästa gång!

Kontrabasblåsor

Det finns nog ingen kontrabasist som aldrig fått en vattenblåsa eller blodblåsa och därefter tvingats genomlida ett rep eller gig med smärtor som får vilken tortyrmetod som helst att kännas som en spa-behandling.

Blåsorna kommer i princip aldrig vid övning utan när man, efter ett uppehåll (på folkhögskolorna brukar alla jamma som fan första dan efter sommarlovet och sedan blir det uppehåll i en vecka för att alla basister fått blåsor), får ett rep, gig eller jam. Fingrarna domnar lite efter ett tags spelande och då är det inte alltid man känner att man håller på att få en blåsa (en kompis hade ett gig efter ett tags uppehåll och ca 30min in i spelningen tittar han bort mot gitarristen och ser att han är alldeles rödprickig. Min kompis har då hunnit få en blodblåsa som hunnit spricka och vid varje anslag så stänker han han på gitarristen. ”Det kändes som ett lätt vårregn”- sa gitarristen efteråt.

Vad göra?

Det bästa är ju så klart om man har en jämn ström av gig och lirande men är det inte så så bör man kanske inte ta i för kung och fosterland den första kvarten utan gå ut lite försiktigt för att kanske kunna ta i lite mer senare. Känner man ändå att en blåsa är på gång så kan man försöka att undvika att spela med det fingret så mycket som möjligt. Man kan även ta lite försvarets hudsalva(eller något annat fett) på fingrarna för att minska friktionen, även bra för chopsen! :-) En del tycker att det funkar att tejpa fingrarna men det har jag personligen inga goda erfarenheter utav.

Om man ändå får en blåsa så brukar jag (om blåsan är stor) ta en nål och sticka ett litet hål så långt mot fingrets topp (i blåsan, så klart!) som möjligt. Då undviker man att slita upp hålet och få med sej hela blåsan nästa gång man spelar. Jag brukar då också trycka ut vattnet eller blodet efterhand som det fylls på, då brukar skinnet växa fast igen.

Är däremot blåsan liten brukar jag låta den va.

Man kan även trycka blåsan mot en platta på spisen och steka bort den.

….Nej, det kan man inte!! :-)

En del basister undviker att bada för att dom är rädda att mista sina valkar. Då kan utgången istället bli att man mister sina gig, ingen vill ju ha en stinkande rytmsektion!

Alla har vi olika hudtyper. En del får valkar bara av att titta på en bas, andra får spela sig försiktigt fram i månader innan dom får några hållbara valkar. En del får torra valkar som spricker med jämna mellanrum och en del får seg ”elefanthud”. En sak är dock säker; man får valkar fortare om man spelar försiktigt och undviker att få blåsor, än om man saftar i för att få valkar snabbt och då  istället får blåsor och tvingas vila fingrarna några dagar.

NS Omni Bass & Gustaf Fjelstrom

Ned Steinberger Omni Bass, tidigare Bass Cello, är en liten elkontra som har samma mensur som en vanlig elbas. 34″. Basen i sig är ingen nyhet, den har tom recenserats i MM. Har man som jag varit nyfiken på att höra hur den låter så har det varit svårt. Det är nästan konstigt att Ned Steinberger inte har några ljudklipp på hemsidan. Även på YouTube där de mest obskyra instrument brukar kunna hittas har det varit tunnt.

Men nu har jag hittat både en skiva och ett bra YouTube klipp från Gustaf Fjelstrom som visar upp hur Omni Bass låter, både med stråke och pizzicato spel.

Musiken kan väl närmast benämnas som ”ambient”, men basljudet är riktigt imponerande…

Mer info om basen finns här.

Några olika kontrabasister

Att ständigt känna sig inspirerad är kanske den största utmaningen oavsett vilken konstform man ägnar sig åt. Det finns ju dock olika knep som man inom dom olika genrerna kan ägna sig åt(förutom sprit, droger och tv-spel som ju tyvärr har förstört många kulturutövare i jakt på inspiration!). Målare och skulptörer söker sig till exotiska platser där dom kan hitta nya saker att avbilda. Skådespelare läser böcker om personer dom ska gestalta. Dansare jobbar med olika koreografer och musiker lyssnar på varandra o.s.v. Att söka inspiration inom andra konstformer än den som man själv sysslar med brukar många gånger få bäst utgång!

Om man då som jag ( och förmodligen du som läser, annars har du alldeles för mycket fritid! ) spelar bas eller kontrabas så kan man ju tänka sig att det naturligaste vore att lyssna på andra basister, och det är det kanske men för mig så har det nästan alltid känts intressantare och roligare att lyssna på andra instrument och sångare ( vågar man skriva såi en basblogg?! ).  Med risk att göra bort mig ytterligare så fortsätter jag med att skriva lite om att ”planka”.

Att ”planka”(alltså att skriva ner eller memorera vad andra musiker gör) har nog alltid varit den självklara vägen för musiker att lära sig spela. Om man då plankar en musiker som spelar samma instrument som en själv så tror jag att det finns en risk att man börjar låta mer och mer som den personen och mindre som sig själv. Därför bör man planka(och sno!) från så många olika som möjligt!  Jag har dock försökt att låta bli att planka då jag har märkt att jag ändå spelar mina favorit fraser från mina favoritmusiker.

Även om man väljer att ta sin huvudsakliga inspiration ifrån musiker som spelar andra instrument så finns det ju så klart bassister som man bör kolla in! Här är en liten lista med basister som alla har eller håller på att sätta sitt avtryck i musiken:

Jazzbasister:

Charles Mingus, min personliga favorit. Bandledare, kompositör, grubblare. Hade en väldigt personlig, bluesig spelstil.

Paul Chambers, spelar på många klassiska inspelningar. Fin solist (även med stråke…eller?)

Oscar Pettiford, har ofta(i min smak) fint sound på inspelningar. Spelade även kvartsstämd cello.

Ray Brown, kanske den mest kända bassisten av alla. Spelar på 1000-tals plattor.

Slam Stewart, spelade fantastisk slapbas och stråke. Brukade även sjunga med en oktav ovanför basen.

Nils-Henning Örsted Pedersen, även känd som NHÖP. Förmodligen världens ”snabbaste” jazzkontrabasist. Är man inte dödligt förälskad i ”linesoundet” så finns det gamla inspelningar där han spelar akustiskt.

Scott La Faro, kanske mest känd som Bill Evans bassist.

På den här sidan kan man läsa om dom flesta amerikanska jazzbasisterna:

http://en.wikipedia.org/wiki/Category:American_jazz_double-bassists

Några ”modernare”  jazzbasister:

Larry grenadier, spelar bl.a med Brad Mehldau.

Avishai Cohen, nu nog mest känd för sin egen trio men hartidigare spelat med t.ex Chick Corea och Kurt Rosenwinkel.

Christian Mc Bride, spelar med alla möjliga. Bl. a Pat Metheny

Charlie Haden, känd för sin melodiska spelstil

John Pattitucci, spelar bl.a med Wayne Shorter. Släpper även egna plattor.

Några basister i andra stilar:

Francois Rabbath, klassikt och egenkomponerat. Har även gjort instruktions DVD:er som jag ev kommer att skriva om.

Renaud Garcia Fons, spelar någon slags balkan/medelhavs-fusion.

Edgar Meyer, klassiskt och egenkomponerat (ofta med lite country touch!).

Några klassiska basister:

Stefano Sciascia, fantastiskt sound. En personlig favorit för tillfället!

Frederick Charlton, Grym basist som efter en skada ganska nyligen gjort ”comeback”. Kolla in ”Bach on Fire” (solobas).

Gary Karr, kanske den mest kända klassiska bassisten. Pratar ofta om hur han försöker spela som en sångare/sångerska.

Detta är bara några exempel , det finns hur många bra bassister som helst! Kom ihåg att lyssna på musiken som helhet när ni går på basistjakt!

Resa med kontrabas

När man ska ta sig från en punkt till en annan med en kontrabas så får man samtidigt en liten snabbkurs i människans sociala beteende. Ingen som spelar kontrabas har väl kunnat undvika att få kommentarer från fritt främmande personer på gatan som ”vilken stor gitarr”, ”du har inte funderat på att spela blockflöjt istället” eller varför inte ”är det ett racket?”. Jag har flera gånger berättat för min flickvän om hur jag dagligen får kommentar från främlingar, men det va nog inte förrän jag lämnade henne att passa min bas medan jag sprang in i en affär som hon på riktigt förstod vad jag menade. 2 eller 3 personer hann på dom 5 minuterna att fråga något av ovanstående frågor!

Vid ett tillfälle skulle jag besöka en för dom flesta malmömusiker känd krog och jag har basen med mej. Precis när jag kommer innanför dörren blir jag inbjuden att göra ett gäng snubbar sällskap i baren. Jag går fram till dom och då brister alla ut i ett ”DU HAR INTE FUNDERAT PÅ ATT SPELA FLÖJT ISTÄLLET!?” Först blev jag irriterad men dom förklarar snabbt för mig att dom är bassektionen i malmös symfoniorkester och ville känna hur det kändes att säga det till en intet ont anande kollega.

Vad har då detta med att resa med kontrabas att göra? Jo! Man kan ju bli minst sagt lite irriterad på att höra en massa tjecka kommentarer (som man dessutom har hört 3264gr!) men när man reser så är man väldigt beroende av att man får hjälp av andra människor. Tydligast är nog detta på flygplatser där det ofta kan va oklart om man får ta med ”cellon” eller inte.  Då kan det va skillnaden mellan att komma iväg, komma iväg och betala hutlösa summor i övervikt (att muta gatepersonalen kan också funka, har jag hört…) eller att bli kvar med basen på flygplatsen.

På tåg kan det också löna sig att smila in sig för konduktören då denne vid dåligt humör annars kan neka dej tillträde. Har du väl kommit på så brukar det , i alla fall på x2000 , finnas hyffsat med plats i vagn 6 ( du kan välja vagn om du bokar på nätet) eller i bistrovagnen. Lyckas du smöra in dig ordentligt så kan du försöka be bistropersonalen att hålla ett öga på din bas så att du kan sätta dig i din vagn.

Även bussar kan vägra att stanna när du står vid hållplatsen och ser ut att ha ett ouppfällt cirkustält vid din sida. Att söka ögonkontakt med chauffören och samtidigt visa varggrinet får dock dom flesta chaufförer att visa sin bästa sida.

Lite andra tips:

Jag avskyr personligen att flyga med basen så jag brukar låna eller hyra en bas på plats. Då brukar jag ta med lite olika strängar samt några olika mickar , då brukar det gå att få till ett ok sound på något sätt.  När man hyr eller lånar bas på plats så vet man dock aldrig vad man ska få så va beredd på allt och försök tänka på att det blir kul att berätta när du kommer hem!

Några egenupplevda ”skräckisar”:

Vid en inspelning på Mallorca så va basen i så bedrövligt skick att jag fick spänna fast stallet med rep för att det inte skulle lossna och skjutas iväg.

På ett soundcheck i Dubai försöker jag skjuta in papper under stallet för att få till en spelbar stränghöjd ( en ”klassiker”!) , då springer en polis fram mot mig i full karriär. Tydligen så va det bönetimme och jag störde med mitt skrammlande på scenen.

Inför en konsert i Kina så får jag tag på vad dom trodde va en kontrabas. Det va det inte utan en cello. Jag kan inte spela cello för 5 öre men på något sätt så lyckas dom strax innan konserten fixa fram en bas som i alla fall gick att spela på g och d strängen. Dom andra låg kloss emot greppbrädan.

Fast ibland har man tur som när jag under en hel Japan-turné fick låna en bas som Ray Brown alltid hade under sina Japan turneér. Den hade jag ju inte fått testa om jag tagit med min egen!

Lycka till med resandet och glöm inte att packa kläderna i flightcaset ( om du tar med egen bas), då får basen extra skydd och du slipper resväskan!

Välja kontrabassträng

Att räkna ut vad jag lägger på strängar varje år är ingen rolig matematik. Vad som däremot kan vara intressant är varför jag (och så många andra! ) gör det.

Mitt ”strängmissbruk” började redan när jag spelade elbas.

Då var anledningen att det va så mycket enklare att spela ”slapping” om strängarna va nya eller nykokta (tror jag började koka strängar innan jag lärde mig koka ägg:-)). Dock råkade jag bränna ett set en gång. Då blev varken jag eller mamma särskilt glad!

Att leta efter den perfekta kontrabassträngen va däremot något som jag började med först när jag blivit ”hooked” på ospunna sensträngar.

Jag ville ha en sträng som hade det där feta soundet men som inte va så mjuka (när handsvetten sätter in kan det kännas som att fånga en daggmask i ett badkar, hur nu det kan kännas….) och hade ett annat stråksound. Så efter att testat så gott som alla ospunna sensträngar jag kunde hitta (och hört Avishai Cohen;som har en spunnen g-sträng) så bestämde jag mej för att testa spunna sensträngar. Från spunna sensträngar så va hoppet inte stort till syntetsträngar och från syntetsträngar va hoppet inte stort till stålsträngar (när jag spelade på ospunnasensträngar så ansåg jag att om man spelade på stålsträngar så kunde man ju lika gärna spela elbas. Det har jag fått äta upp nu!). 

Ibland så lyssnar jag på någon gammal inspelning jag gjort och försöker komma ihåg vilka strängar jag hade på just den inspelningen. Det kommer jag aldrig ihåg men jag tycker alltid att det låter bättre än med den setup jag har för tillfället. :-)

Jag tror att den viktigaste faktorn i ens ”sound” är du själv, sedan kommer din bas och sist dina strängar. Att byta ut sej själv innebär oftast mycket smärta och flera år i terapi , så det är kanske inget alternativ. Att byta bas innebär också mycket smärta, flera år i terapi SAMT din personliga konkurs (mer om detta i mitt förra inlägg). Kvar har vi då att byta strängar, som inte heller det är särskilt billigt men som i sammanhanget känns väldigt prisvärt!

Hur ska man då gå till väga om man bestämmer sej för att ge sej ut på strängzafari?

Först ska man fundera på vilket sound man vill ha och sedan på vilket sound man har i nuläget och sist vilka sound man har haft ( det kan ju ligga ett magiskt gammalt set i någon låda!). Sedan , om man inte redan vet det, tar man reda på vilka strängar som sitter på och ev hur gamla dom är. Därefter får man bestämma sej om det är en ljusare,mörkare,sprödare,tunnare,hårdare,svalare, ostigare,blåare,falskare,brödigare,sötare, knaprigare eller samma typ av sträng man vill ha och om man vill ha ”sensoundet”, ”stålsträngssoundet” eller något helt nytt och oidentifierbart!

När man kommit så långt så är det bara att kasta sej in på alla forum man kan hitta där det pratas kontrabas och läsa om alla andra stackare som lägger  sina surt förvärvade gigpengar på strängar.

t.ex här:

http://www.talkbass.com/forum/forumdisplay.php?f=44

eller här:

http://www.smithbassforums.com/forumdisplay.php?s=9e12b2c6f6d68b5622044e3d65b6a176&f=3

Har man frågor om kontrabassträngar , basar , eller andra prylar kan man även kontakta vår Svenska basbutik :

http://www.bontracasso.se/

…som jag skall göra studiobesök hos framöver, mer om det senare!

Man kan även skriva till mej här så kan jag försöka bistå så gott jag kan.

När sedan strängfrosserietär i full gång så finns det bara en sak man inte får glömma: sälj eller släng inga gamla strängar, det finns inget surare än att behöva köpa samma sträng 2gr!

Lycka till!