Kategoriarkiv: Recensioner

Novemberkonserter: Yellowjackets & Maria Mena

Postat av
Svara

November, månaden då mörkret och kylan kommer inledde jag med två konserter samma helg. Först ut var Yellowjackets på Fasching.

Yellowjackets firar 30års jubileum som band i år, och har dessutom återförenats med trummisen Will Kennedy efter 10 år. Sin vana trogen spelar de två konserter på Fasching och jag är där första kvällen.

Det brukar alltid vara hög klass på ett framträdande med Yellowjackets, men något har hänt sedan Will Kennedy kommit tillbaka, och det är stor skillnad. De har liksom lagt in en växel till, det svänger något makalöst, men samtidigt låter det luftigt och avslappnat. Inte för att Marcus Baylor gjorde ett dåligt jobb bakom trummorna tidigare, detta är bara lite bättre. En liten dos mer lekfullhet helt enkelt. Jimmy Haslip spelar som alltid suveränt och berikar kvällen med några fantastiska bassolon, och framförallt ett intressant och melodiskt basspel.

Jag lämnar kvällen med haksläpp och känner mig överkörd. Hur skall morgondagens konsert med Maria Mena kunna toppa detta?

Maria Mena, den norska singer/songwritern spelade på Södra Teatern. Historien bakom konserten är intressant. Det fanns inga planer på att spela i Sverige. Men efter mångas begäran på Facebook tas egna pengar ur fickan för att åka till Stockholm. I Stockholm förväntade sig Maria Mena med band att spela för en tom lokal. Nu blev ju konserten utsåld, och publiken sjöng med.

En skillnad mellan Mena och många andra i samma genré är att hon inte spelar något instrument själv. Det tycker jag är en fördel, och något som fler singer/songwriters borde ta till sig. Uttrycket i sången blir mer innerligt när koncentrationen inte delas mellan sång och ett instrument, och det levereras otroligt mycket känsla. Dessutom är bandet riktigt bra.

Det slutar med en känslofylld och helt fantastisk konsert, och alla som gick därifrån var häpna över hur bra det var. Till och med gitarristen som var så tagen att han råkade spilla ut ett glas över Maria Menas klänning innan extranumren…

Slutsatsen blir att även om Yellowjackets gör en av sina bästa konserter någonsin så blir Maria Mena en större upplevelse, då den konserten vinner på personlighet och överraskning.

 

Nytt med Yellowjackets

Postat av
2

Timeline – Yellowjackets nya album släpptes igår.

De har nu funnits som band i 30 år och har återförenats med trumslagaren William Kennedy efter ca 10 års frånvaro.

En första genomlyssning indikerar på ett riktigt bra album. Något som slog mig var även att ljudmixen kändes bättre än de senaste albumen, vilka varit omtalade som riktigt bra mixade. Övergången till Mack Avenue Records verkar ha satt sina spår positivt.

In music, time flies, styles unstoppably evolve, and bands come and go. But there are also rare stable, forward moving forces on the scene—one prime example in jazz being the Yellowjackets. As of 2011, this beloved eclectic, electro-acoustic jazz band that keyboardist Russell Ferrante and bassist Jimmy Haslip built celebrates the ripe, young but deep age of 30—a milestone commemorated with another powerful and heartfelt album, fittingly named Timeline.

Musiktips: Mikko Hildén Group – Nova Scotia

Postat av
Svara

Nova Scotia – Mikko Hilden Group

Mikko Hildén arbetade som gitarrist i Stockholm i mer än 10 år  och har spelat in med svenska artister som Fre (EMI Sverige), Camilla Brinck (Virgin Sverige) och John Dahlbäck (Dessous Recordings Tyskland) och Immanuel Gospel Choir. Hildén har också varit med och skrivit låtar till Immanuel Gospel och John Dahlbäck. Samt gjort studiojobb i Paris och London med producenten Wayne Beckford.

Tiden i Sverige turnerade Hilden med R & B-bandet ”Happy Medium” (där BASBLOGGEN’s egen Jonny Trobro ingick en tid) och Emma Andersson (TV-kändis) och R & B-gruppen ”Fre” som hade hitlåten Sanning Eller lögn. Hildén har med Fre setts på TV och även öppnat för Wyclef Jean på Globen i Stockholm.

2006 flyttade Hildén till Toronto för att studera vid Humber College. Han ville gå vidare från att spela pop och R & B till att följa sin dröm om att spela jazz. En jazz som är starkt influerad av ECM.

Mikko är en av de två gitarrister jag personligen tyckt bäst om att jobba med och det är roligt att han nu fått släppa en egen skiva, som dessutom är riktigt bra.

Mikko Hildén – gitarr
Nancy Walker – piano
Kieran Overs – bas
Will Fisher – trummor

Basisten Kieran Overs har musicerat i Kanada sedan 1970 och de senaste 33 åren främst på kontrabas. Han har bland annat studerat med den danske Neils-Henning Orstedt-Pedersen, och spelat med många stora namn inom jazzen.  Mer info hittas på: http://kieranovers.com/

What if… Mr Big skulle släppa en ny skiva?

Postat av
Svara

Den har varit på gång, sedan släpptes den i Japan och sålde massvis. Nu finns den även så vi svenskar kan avnjuta Billy Sheehan och resten av originaluppsättningen på Spotify.

Senast jag aktivt lyssnade på Mr Big var i min bärbara CD-spelare på väg till gymnasiet. Eller var det högstadiet?

Tiden går. Nu kan man knappt köpa CD skivor längre och gör man som jag misstaget att faktiskt köpa en ibland så orkar i alla fall inte jag ”jiddra” med plastbiten sedan.

Tur vi har Spotify så vi smärtfritt kan tänja ut våra trumhinnor med Mr. Big – What If…

Victor Bailey – Slippin’ N’ Trippin’

Postat av
Svara

Slippin’ N’ Trippin’ är det nya albumet med Victor Bailey. Det albumet som alltså inte gick att köpa på Fasching när Bailey spelade med Jeff Lorber då det var slutsålt.

Nu finns albumet på Slippin' N' Trippin' - Victor Bailey och i digital distributionsform tar det inte slut. Något som blir allt vanligare är dock att musiken inte dykt på på Spotify.

Victor Bailey bjuder som vanligt på en lekfull musik med mycket och framträdande basspel i Jaco-anda. Ibland blir det kanske lite för mycket lekstuga som i ”Ape school”, men i spår som ”I wonder” och ”Alfie” visar Bailey på ett underbar melodiskapande. Versionen av Prince’s ”Kiss” som bara framförs på bas kan man inte bli annat än glad över.

Slippin’ N’ Trippin’ är en bra platta för de som redan är fans av Victor Bailey. Är man däremot nyfiken och vill börja utforska Bailey’s soloplattor tycker jag att både That’s Right! och särskilt Low Blow är genomgående bättre rent musikaliskt.

Recension: Jeff Lorber Fusion på Fasching

Postat av
2

I lördags var det konsert med Jeff Lorber Fusion på Fasching. Musikerna var förutom Jeff Lorber själv på piano och keyboard:

Victor Bailey på bas
Eric Marienthal på saxofoner
Sonny Emroy på trummor

Jeff Lorber var för mig innan denna konsert bara namnet på en keybordist/pianist som jag antagligen hade hört spela på något spår på någon fusionplatta för länge sedan. Det var med andra ord det faktum att Victor Bailey var med som lockade i alla fall mig till Fasching denna kväll.
Eric Marienthal är ju samtidigt en saxofonist som jag lyssnat desto mera på då han spelat både med Chick Corea Elektric Band och The Rippingtons. Det står även en mängd av hans soloskivor i en hylla och samlar damm, men vem orkar lyssna på plastbitar i dag? Kombinationen av dessa två herrar tillsammans med Sonny Emroy kunde inte bli fel enligt en vän / trummis.

Inför konserten lyssnade jag in den senaste skivan Now is the Time . Musiken påminde om just The Rippingtons så det verkade ju lovande i alla fall. Jimmy Haslip spelar för övrig bas på skivan.

Efter förra konserten med Richard Bona på Fasching i minnet så gick jag dit med ett inte allt för stort hopp om att få en riktigt härlig musikupplevelse. Men så fel jag hade!

Med en otrolig energi sparkar de igång första låten. Jeff öser på bakom pianot, trummorna smattrar på friskt, Bailey smiskar basen i härliga grooves och Marienthal ger låt efter låt en sådan otroligt kick. Efter andra numret sitter vi där med stora leenden och bara njuter. Den superslicka produktionen från skivan är som bortblåst, här är det en enorm dos härligt ösigt råsväng med helt fantastiska solon som hela tiden stiger i energi.

Det är faktiskt energin som gör störst intryck. De börjar i 100% och sedan stiger nivån under hela konserten. Låtmaterialet växer också i livemiljön.

Victor Bailey gör ett riktigt imponerande jobb bakom sin signatur-Fender och EBS rigg. Samspelet med Emroy var också imponerande, det var nästan ”ProTools tight” live!

Efter konserten kände man sig rejält ”överkörd”! Synd bara att den tog slut…

Esperanza Spalding – Chamber Music Society

Postat av
Svara

Jag tycker mig oftast ha rätt bra koll på de artister jag gillar. Men när jag missade konserten med Esperanza Spalding tidigare i år gav det inte mig en enda liten tanke på att det kanske även fanns en skiva… nåväl.

För hundratals år sedan, långt före radio-eller inspelningsteknik, var kammarmusik musiken till massorna. Musiken där människor från nästan alla delar av samhället kunde finna mening och relevans. Nu närmar sig Esperanza Spalding denna, en gång universella form av underhållning med Chamber Music Society .

Chamber Music Society, baseras på en vanlig jazztrio, kontrabas, trummor och piano tillsammans med stråkarrangemang. Över allt detta flyter självklart Esperanzas mjuka röst.

Förutom Esperanza’s bas och röst spelar pianisten Leo Genovese, på trummor Terri Lynne Carrington samt slagverkaren Quintino Cinalli. Stråktrion består av Entcho Todorov och Lois Martin på viola och David Eggar på cello samt Gretchen Parlato på sång.

CMS del 1:

Att beskriva musiken är inte lätt. Även om det inte är ren jazz, så är det väldigt ”jazzigt”. Oftast brukar försök att lägga till stråkar till jazz bli rätt så ”cheezy”. Dock inte här.
Det låter inte heller som klassisk musik. Vad det däremot låter som är Esperanza Spalding! Dvs musik som man blir glad av att lyssna på, musik som är utforskande lekfull. Det låter även som att kontrabas är ett instrument som är hur lätt att spela på som helst.

Det är få musiker som så genommusikaliska som Esperanza Spalding.

Chamber Music Society är en glad överraskning för mig på många sätt. Först och främst att den fanns, men att musiken är så positiv, välarrangerad och komplex samtidigt som den är lättlyssnad gör CMS till en ny favoritskiva som jag starkt kan rekommendera. Ett av årets bästa skivssläpp.

Esperanza Spalding – Chamber Music Society finns på Spotify.

CMS del 2:

Nytt med Janek Gwizdala

Postat av
Svara

Janek Gwizdala har nyligen släppt sitt tredje album: The Space In Between.

Medverkande musiker är bl.a. ingen mindre än Mike Stern, Jojo Mayer, Airto m.fl.
Stilen är den samma som tidigare, modern jazz med elbas och bra blåsare. Riktigt skön blandning av det som är bra från nutida jazz med det bästa från förr. Suveränt basspel som alltid.

Missa inte en av de mest intressanta basisterna just nu.

The Space In Between – Janek Gwizdala

Recension: Jamiroquai – Rock Dust Light Star

Postat av
Svara

Det är fem år sedan vi hörde något från Jay Kay och frågan har väl varit om funken fortfarande funkar men den 1′a november släpptes Jamiroquai – Rock Dust Light Star.

1993 var året då Jamiroquai slog världen med häpnad med sin funkiga musik innehållande Jay Kays svävande timing och Stuart Zender smått fantastiska lekfulla utflykter på bas.

Zender hoppade av efter tre album och Jamiroquai tappade mycket känslan av att vara ett band och blev mer och mer ett projekt som klipptes ihop i Logic i Jay Kays studio.

Nu kommer Jay Kay med ett nytt Jamiroquai album, basist har sedan 2005 varit Paul Turner och frågan är hur mår och låter Jamiroquai idag, 12 år post Zender.
En kollega till mig utbrast när jag berättade att albumet skulle släppas: ”Behöver han köpa en ny bil!”, så illa är det väl inte?

Jamiroquai låter verkligen fortfarande som Jamiroquai. Det kan man antingen tycka är positivt eller så kan man tolka det som att den musikaliska inspirationen har stagnerat. Personligen gillar jag det. Hade det stuckit ut för mycket så hade det inte varit Jamiroquai så att säga. Ingen tittar väl på Melodifestivalen för att få höra bra musik t.ex.

Det är första gången sedan Zender som Jamiroquai känns som ett band, i alla fall på skiva. Jag vet inte om det är så, men illusionen av att musiken faktiskt skapats av musikerna tillsammans är en glad överraskning.

Kvalitén på låtarna är ovanligt jämn, det spretar lagom mycket. Inga utfyllnader med långdraget tutandet i didgeridoo. Basspelet är riktigt bra, Paul Turner är helt klart en riktigt grym basist. Men en innovatör som Stuart Zender är han dock inte. Det är bara att acceptera!

Jag har hört någon klaga på att Jay Kay är hesare än någonsin och knappt kan sjunga längre. Det kan jag absolut inte hålla med om, ta ”Hurtin’” t.ex: att sjunga om att det gör ont inombords och samtidigt låta som man ömsom gråtit ömsom tröstat sig med whiskey den senaste veckan är riktigt effektfullt.

Jamiroquai – Rock Dust Light Star är ett riktigt bra album. Inte lika nyskapande som de tidiga albumen men bättre än på länge. Kul lyssning!

BBBB

Format: AAC 256 kbps
Testutrustning: HTC Desire, PowerAMP, B&W P5.

Jamiroquai