November, månaden då mörkret och kylan kommer inledde jag med två konserter samma helg. Först ut var Yellowjackets på Fasching.

Yellowjackets firar 30års jubileum som band i år, och har dessutom återförenats med trummisen Will Kennedy efter 10 år. Sin vana trogen spelar de två konserter på Fasching och jag är där första kvällen.

Det brukar alltid vara hög klass på ett framträdande med Yellowjackets, men något har hänt sedan Will Kennedy kommit tillbaka, och det är stor skillnad. De har liksom lagt in en växel till, det svänger något makalöst, men samtidigt låter det luftigt och avslappnat. Inte för att Marcus Baylor gjorde ett dåligt jobb bakom trummorna tidigare, detta är bara lite bättre. En liten dos mer lekfullhet helt enkelt. Jimmy Haslip spelar som alltid suveränt och berikar kvällen med några fantastiska bassolon, och framförallt ett intressant och melodiskt basspel.

Jag lämnar kvällen med haksläpp och känner mig överkörd. Hur skall morgondagens konsert med Maria Mena kunna toppa detta?

Maria Mena, den norska singer/songwritern spelade på Södra Teatern. Historien bakom konserten är intressant. Det fanns inga planer på att spela i Sverige. Men efter mångas begäran på Facebook tas egna pengar ur fickan för att åka till Stockholm. I Stockholm förväntade sig Maria Mena med band att spela för en tom lokal. Nu blev ju konserten utsåld, och publiken sjöng med.

En skillnad mellan Mena och många andra i samma genré är att hon inte spelar något instrument själv. Det tycker jag är en fördel, och något som fler singer/songwriters borde ta till sig. Uttrycket i sången blir mer innerligt när koncentrationen inte delas mellan sång och ett instrument, och det levereras otroligt mycket känsla. Dessutom är bandet riktigt bra.

Det slutar med en känslofylld och helt fantastisk konsert, och alla som gick därifrån var häpna över hur bra det var. Till och med gitarristen som var så tagen att han råkade spilla ut ett glas över Maria Menas klänning innan extranumren…

Slutsatsen blir att även om Yellowjackets gör en av sina bästa konserter någonsin så blir Maria Mena en större upplevelse, då den konserten vinner på personlighet och överraskning.

Det var en ren slump att jag hamnade på musikalen ”We Will Rock You” på Cirkus igår. En kollega hade köpt biljetter till fel datum, och lite spontant hade jag torsdagkvällen fullbokad.

We Will Rock You är en musikal baserad på musik av Queen, och de kvarlevande medlemmarna är inblandade med att bl.a. välja ut ensemblen.

Basist i orkestern är Magnus Nilsson, som också spelar i bandet ”The Fast Forwards”. Magnus med resten av orkestern gör en strålande insats. Another on bites the dust, och Under pressure är låtar med basriff som i stort sett alla känner till.

Handlingen är dock en pinsamt dålig framtidsvision som får den sämsta B-film att kännas som ett Oscarsämne.

Sånginsatsen är imponerande från framförallt Bruno Mitsogiannis i rollen Galileo och Anna Lidman som Ozzy. I övrigt är det på hög nivå även om det inte är lika exceptionellt.

Den stora behållningen i We Will Rock You är just musiken, men även den synkroniserade dansen i Radio Gaga känns som bra show. Gillar man bra rockmusik och Queen i synnerhet så är detta en riktigt bra show värd att besöka. Även om den pinsamma handlingen drar ner intrycket.

Biljetter finns på Ticnet.

Den 26′e och 27′e mars spelade Richard Bona två konserter på Fasching i Stockholm.
Eftersom Richard Bona länge varit en av mina personliga favoriter var jag såklart där en av kvällarna. Bord hade bokats och vänner bjudits med för nu skulle de få häpna av en riktigt bra konsert!

I recension av Ten Shades of Blue skrev jag att musiken lät precis som vanligt och inte var särskilt spännande längre. Men efter att tidigare sett helt fantastiska konserter med Richard Bona var jag inte alls orolig att det inte skulle bli fantastiskt.

Men tyvärr är det så att har man sett Richard Bona live en gång så har man redan sett nästa konsert till 99%.
Konserten är nämligen identisk med den för ett år sedan, något spår från den nya skivan är såklart inplockat, men det spår som bytts ut lät lika så det märks knappt. Dessutom tycker jag att Richard Bona spelar för mycket pajas, det ska skämtas om att den kvinnliga publiken går upp mot 65, det skall lekas med looppedal i 2′a set, publiken skall sjunga med i exakt samma låtar på exakt samma ställen som sist.

Allt detta publikfriande clownande gör att det inte blir mycket musik spelat, men när den spelas så svänger det ibland så sjukt mycket och är på en så grymt hög nivå att… det självklart måste skämtas bort efteråt.

Jag tycker det är tragiskt att Richard Bona dragit i handbromsen och helt slutat utvecklas musikaliskt. Det känns även väldigt oprofessionellt  att det tar så väldigt lång tid mellan låtarna, allt småpratande och pillande med kablar påminner allt för mycket om när man själv haft spelningar med för lite material och måste få tiden att gå… skillnaden är dock att Richard Bona anses av många vara världens bästa basist och tar 350kr i inträde på Fasching.

Betyg: Fiasko!

Egentligen är den största anledningen till att jag inte tidigare varit på Stockholm Fusion Club ren och skär slöhet. Söndagar är kanske inte den bästa kvällen för att gå ut och lyssna på musik. Rättare sagt, alla dagar är perfekta för att lyssna på bra livemusik, men tyvärr måste man ju jobba också…

Igår spelade två band på Stampen och Stockholm Fusion Club. Inledande var Berglund, Kullhammar & Bergman Trio. Tyvärr då inte Dan Berglund och Jonas Kullhammar. Trion spelar en gitarrbaserad musik med rötterna mer fast i garagerock än i jazzen. Det hela påminner om en del fusionsättningar jag själv spelat i där bristen på bra blåsare och överflödet på gitarrister givit liknande resultat. Betydligt roligare att spela än att lyssna på. Det är inte på något vis dåligt, och publiken verkade tycka om det, men det är helt enkelt inte riktigt min stil. Gissar på influenser från Mike Stern? Jag lyssnar inte på Mike Stern heller…

EGBA på Stockholm Fusion Club

Efter en kort paus går EGBA på scen. EGBA är legender, de spelade in sin första skiva 1973-74. Jag har ändå lyckats med att aldrig höra deras musik förut. Satan i gatan vad förvånad jag blev när de satt igång!

Det svänger på riktigt, arren är intressanta, solona är spännande. När det är som bäst påminner det om en kombination av Yellowjackets och Brecker Brothers. EGBA kommer jag garanterat lyssna mer på. Imponerande.

Som arrangemang är Stockholm Fusion Club ett välbehövt tillskott på Stockholms musikscenen, det hela är välordnat och trots två band ingen dödtid där emellan. Terje Dilkestad’s Stockholm Fusion Club är väl värt ett besök…

Igår var det releasefest för Josefina Sanners andra skiva Love Case Scenario på Underbara Bar på Östgötagatan i Stockholm.

Singers songwriter genren är kanske inte den mest ”hippa” i musikerkretsar, och många som kallar sig singer songwriters är inte särskilt bra på vare sig sjunga eller skriva låtar.
Men att Josefina Sanner kan sjunga och gör det riktigt bra dessutom är  för mig ingen överraskning eftersom vi spelade jazz tillsammans när vi båda pluggade musik på samma skola ca ’93-’94.
Att hon kan skriva låtar har ju också bevisats på den förra skivan ”Josefina Sanner”.

Förhoppningen var således att det skulle bjudas på bra musik denna kväll.
Men där det kunde blivit ännu en ensam tjej med gitarr blev jag glatt överraskad  av ett kompetent band, som jag tyvärr inte uppfattade vilka det var, och riktigt bra arrangemang av låtarna. Gitarristen spelade intressant och med dist, basisten växlade mellan kontra och elbas, trummor med tryck och Josefina själv växlade mellan gitarr och piano.

Kontentan blev helt enkelt att musiken fick ett oväntat tryck och pondus och kändes mer självsäker än den typiska singer songwriter musiken. Det hela påminde faktiskt om en konsert med Sarah McLachlan på Cirkus för några år sedan, som är av de bästa konserter jag någonsin varit på.

Skivan Love Case Scenario är släppt på Josefinas eget bolag FinaVille och gick att köpa under kvällen. Jag plockade den istället från iTunes…

Mer info finns på www.JosefinaSanner.com

Betyg: BBBB+

När det gäller att behärska sitt instrument är en av de allra bästa Peter Jöback. Hans instrument är stämbanden och jag har då aldrig hört någon som klarar av att förmedla en svag mjuk viskning lika kristallklart tydligt  som när han låter varenda atom i kroppen ta i för fullt. Dessutom i vilket register som helst. Jag tror att vi i Sverige aldrig har haft och kommer få uppleva en lika bra sångare. Om jag behärskade min bas lika bra skulle ni inte läsa detta nu, utan istället hört mig spela på en mängd konserter och skivor!

Någon som däremot får spela bas på t.ex. denna konsert är Thomas Axelsson, som även spelar på Jöbacks skivor, med Uno Svenningsson och  Sophie Zelmani bl.a. Med sin juligt röda Rickenbackerbas spelar Thomas precis vad som krävs för att låtarna skall få en säker stadga med lekfulla inslag. Eftersom jag haft äran att arbeta med både Thomas och Jonas Stadling, som spelar slagverk och körar, blev det även lite backstagebesök.

Konserten i Malmö Arena baseras till stor del på Julskivan ”Jag kommer hem igen till jul” med några inslag från senaste skivan ”East Side Stories”. Gästartister är de tre tjejjerna från Cookies’n’Beans och den irländske sångaren Declan O’Rourke. Deras röster i jämfört mot Peter Jöbacks faller platt! Dessutom skulle Cookies’n’Beans behöva en lektion i mikrofonteknik.

Det stora problemet med Peter Jöbacks tolkningar av traditionella julsånger är att dessa sånger blir så otroligt tråkiga när man sedan hör de sjungas av andra…

Av svenska kritiker får duktiga musiker aldrig ”cred”. I Sverige är det fult att vara musikalisk och behärska sitt instrument. I stället hyllas de som är odugliga musiker, t.ex. den där randiga göteborgaren. Själv tycker jag att Jöbacks konsert är värd högsta betyg!

2x Releasefest med Music of Glass och Dotty Blue.

I lördags var jag på en sammanslagen releasefest för två skivor på Allmänna Galleriet. Gemensam nämnare och dragplåstret för min del var gitarristen Rober Säll som jag för övrigt spelar tillsammans med i W.o.E.
Båda banden delar på fler musiker än så och är i stort ett projekt med två grenar skulle man kanske kunna säga. Releasefesten var upplagd så att MoG spelade 4 låtar, paus och sedan 4 låtar med Dotty Blue, paus och sedan fortsatte kvällen på samma vis. Ett på pappret bra och roligt upplägg men som inte höll riktigt i praktiken.

Music of Glass:

Musiker:
Henning Axelsson – lead and backup vocals, keyboards
Robert Säll – guitars
Christopher Anderzon – bass
Henrik Ståhlberg – drums

Musiken är av typen singersongwriter, bandet är tight och mycket kompetent välspelande. Trumslagaren Henrik Ståhlberg är en gammal klasskamrat som det var kul att träffa och mingla med efteråt. Första set var helt ok som uppvärmning åt Dotty Blue, men MoG blir faktiskt helt överkörda av Dotty Blue. Problemet är att musikerna är bättre musiken, och frontmannen tillika sångaren aldrig når ut till publiken. Vissa låtar har potential till stordåd, och bandet känns hett och skulle kunna börja brinna men hålls tyvärr tillbaka av den okarismatiske sångaren likt en brandsläckare. Dessutom likt många i genren uppstår problematiken med att skilja på bra och mindre bra låtar. Allt är inte bra för att man gjort det själv…

Trion, Säll, Ståhlberg, Anderzon tillsammans med kören bestående av Dotty ”Erika” Blue och en tjej till är samspelta och imponerar.

Med bättre urskiljning av låtar, förståelse för att publiken är fler än de anhöriga mitt framför scen och lite ös kan det bli bra. Nu var det bara en bra uppvärmning till Dotty Blue, vilket blev väldigt tydligt i andra set.

Music of Glass på Myspace

Dotty Blue:

När Dotty Blue, eller Erika Iljero som hon egentligen heter, byter från att köra till att sjunga lead på sina egna låtar höjs ribban betydligt. Helt plötsligt blir det på riktigt!

Musiker: Något förvirrat, det byts basist mitt i ett set, Ståhlberg spelar inte trummor, Säll spelar fortfarande gitarr. Henning kompar på keyboard och dragspel.

Erika har scennärvaro, karisma och det känns som att se en ”riktig” artist. Musiken beskrivs som: Root-accoustic-crosscountry-rockafella’pop, vilket är mitt i prick? Lika kompetent band här, men musiken är betydligt roligare och mer allert. Publiken bjuds på en show med en rejäl dos ös i! Erika skriver tydligen musik med bl.a. Brian Hobbs, som jag pratade gamla minnen med, om bl.a. hans tax och om ett julbord där jag tydligen ätit väldigt mycket godis.

Dotty Blue ger mersmak, hade kvällen varit upplagd med Music of Glass som uppvärmning och sedan med två längre set med Dotty Blue hade det varit riktigt lyckat. Nu blev det bara ok…

Dotty Blue på Myspace