Det är fem år sedan vi hörde något från Jay Kay och frågan har väl varit om funken fortfarande funkar men den 1′a november släpptes Jamiroquai – Rock Dust Light Star.

1993 var året då Jamiroquai slog världen med häpnad med sin funkiga musik innehållande Jay Kays svävande timing och Stuart Zender smått fantastiska lekfulla utflykter på bas.

Zender hoppade av efter tre album och Jamiroquai tappade mycket känslan av att vara ett band och blev mer och mer ett projekt som klipptes ihop i Logic i Jay Kays studio.

Nu kommer Jay Kay med ett nytt Jamiroquai album, basist har sedan 2005 varit Paul Turner och frågan är hur mår och låter Jamiroquai idag, 12 år post Zender.
En kollega till mig utbrast när jag berättade att albumet skulle släppas: ”Behöver han köpa en ny bil!”, så illa är det väl inte?

Jamiroquai låter verkligen fortfarande som Jamiroquai. Det kan man antingen tycka är positivt eller så kan man tolka det som att den musikaliska inspirationen har stagnerat. Personligen gillar jag det. Hade det stuckit ut för mycket så hade det inte varit Jamiroquai så att säga. Ingen tittar väl på Melodifestivalen för att få höra bra musik t.ex.

Det är första gången sedan Zender som Jamiroquai känns som ett band, i alla fall på skiva. Jag vet inte om det är så, men illusionen av att musiken faktiskt skapats av musikerna tillsammans är en glad överraskning.

Kvalitén på låtarna är ovanligt jämn, det spretar lagom mycket. Inga utfyllnader med långdraget tutandet i didgeridoo. Basspelet är riktigt bra, Paul Turner är helt klart en riktigt grym basist. Men en innovatör som Stuart Zender är han dock inte. Det är bara att acceptera!

Jag har hört någon klaga på att Jay Kay är hesare än någonsin och knappt kan sjunga längre. Det kan jag absolut inte hålla med om, ta ”Hurtin’” t.ex: att sjunga om att det gör ont inombords och samtidigt låta som man ömsom gråtit ömsom tröstat sig med whiskey den senaste veckan är riktigt effektfullt.

Jamiroquai – Rock Dust Light Star är ett riktigt bra album. Inte lika nyskapande som de tidiga albumen men bättre än på länge. Kul lyssning!

BBBB

Format: AAC 256 kbps
Testutrustning: HTC Desire, PowerAMP, B&W P5.

Bakgrund:

MA Recordings är ett litet enmansskivbolag som drivs av Todd Garfinkle. Alla skivor är inspelade i äkta stereo med ett A-B mikrofonpar. De senaste åren med specialbyggda mikrofoner som bara finns i Todd’s två exemplar som ger linjenivå ut. Bara de bästa kablarna och AD omvandlarna används. Detta tillsammans med det faktum att Todd Garfinkle är ett geni när det gäller både mikrofonplacering och att hitta bra musiker i världens bortglömda skrymslen ger helt fantastiska inspelningar som tyvärr få känner till. Tyvärr är det mest s.ka. audiofiler som varit MA’s publik. Visst håller alla Todd’s inspelningar högsta kvalité och kan tåla den mest inbitna audiofilens analyser.

Jag själv kom i kontakt med MA efter några år som musikproducent enligt löpandebandsprincipen. Där var det viktigare att att baskaggen lät som baskaggen i låtarna som låg på topp 5 på listorna och att varje litet tomrum fylldes med ett vokalt ljud, kanske en flämtning lät tillräckligt sexig och skulle kunna göra den smörjan vi jobbade med till en hit. Efter några år hoppade jag av och var riktigt less på allt vad musik hette. Det var då jag blev introducerad till den musikaliska värld som Todd skapat. Bra musiker, allt inspelat akustiskt samtidigt, bara två kanaler, ingen mix. Allt var luftigt och lät som man satt i rummet där musikerna spelade. Det var så långt från de överkomprimerade popproduktioner jag levt med den sista tiden, och musiken var intressant. Jazz, klassiskt, folkmusik och blandningar mellan olika genré. Jag fick en musikalisk nytändning, det var roligt att lyssna på musik igen. Hyllorna fylldes snabbt med CD skivor från MA Recordings, och jag brukade köpa nya releaser samma dag som de släpptes.

Detta ledde till att när Todd Garfinkle började planera en inspelning i Sverige hörde han av sig till mig för att diskutera olika alternativ till var inspelningen skulle äga rum. Dessutom blev jag sedan inbjuden till inspelningen som blev förlagd till Sveriges Radio’s studio 2.

Skivan:

Nu är då skivan Opening med Mathias Landeaus släppt. Skivan finns på CD, eller en dubbel CD+DVD. CD skivan är en vanlig 44,1kHz ”redbook” skiva. DVD versionen är en DVD-rom med inspelningen i både 176,4kHz/24bit WAV filer och i 88,2kHz/24bit FLAC.

Inspelningen är i grunden inspelad i 5,6MHz dvs den dubbla upplösningen mot det insomnade SA-CD formatet. Jag fick också en tredje specialbränd skiva i DSD-Disc formatet (2,8MHz) som går att spela i alla PS3 maskiner.

Denna recension baseras främst på FLAC versionen, då jag inte har ett ljudkort som hanterar 176,4kHz, och DSD-Discen har jag inte hunnit lyssna på än. Musikspelaren för att spela FLAC filerna är Songbird.

Basisten på skivan är den legendariske Palle Danielsson och trummorna sköts av Jon Fält.

Musiken av denna mycket kompetenta Jazztrio är till största del skriven av Mathias själv, förutom Louis Armstrong’s ”What a Wonderful World” och Elvis Presley’s ”Can’t Help Falling in Love”.

Kanske är det ett gemensamt nordiskt vemod och vårt tråkiga väder som gör det, för musiken påminner på sätt och vis om ett tidigt EST, Esbjörn Svensson Trio, i deras bästa stunder. Men där EST fastnade i att låta som EST känns Mathias Landeaus Trio som en frisk fläkt. Musiken innehåller både vackra melodier och intressanta lekfulla improvisationer. Samspelet mellan de tre musikerna är riktigt bra och de märks att alla tre hela tiden lyssnar och är öppna för vad de andra gör.

Palle Danielsson bjuder på några fantastiska solon som i t.ex. Boy Cow, och visar upp ett riktigt bra kontrabasspel rakt igenom. Jon Fält tillhör den kategorin trumslagare som verkligen lyssnar och spelar musikaliskt. Rent musikaliskt är detta en fullpoängare och en av MA Recordings bästa.

Ljudmässigt är det som alltid helt fantastiskt. Men gör den högre upplösningen verkligen något skillnad? Ja faktiskt, även om det är omöjligt att höra frekvenser som bara fladdermössen vanligtvis hör så gör den högre samplingsfrekvensen att framförallt rumsklangen låter äkta. Detta blev uppenbart när jag satt och lyssnade i 88,2 kHz och råkade starta ett annat program som ställde om datorn till 44,1kHz. Tack och lov samplade datorn om till 44,1kHz så det gick fortfarande att lyssna. Men det blev snabbt uppenbart att ljudet plötsligt kändes mer platt och den akustiska klangen snabbt försämrats.

Mathias Landaeus på MySpace.

Den 10 december släpptes den. Yves Carbonne’s andra soloskiva ”A Life”.
Carbonnes första skiva Seven Waves är den skiva som jag lyssnat mest på av alla jag skrivit om här på BASBLOGGEN.se.

Liksom på Seven Waves är samarbetar Carbonne åter med sångaren Guillaume Eyango, och musiken följer samma spår. En svängig jazzfunkig R’n'B där väldigt mycket skapas av Yves Carbonnes 10 och 12 strängade Jerzy Drozd basar är vad som bjuds på.

Musiken fungerar lika bra till att ha för slölyssning i bakgrunden som för intensiva lyssningssessioner för att inspirera sitt eget basspel. Det är synd att inte mer ”normal” musik faktiskt är lika välspelad och musikaliskt intressant, för duon Carbonne/Eyango visar att det går. En märklig känsla infinner sig när man får kommentaren ”det där är ju faktiskt riktigt bra” när skivan spelas på jobbet…

Yves Carbonnes skivor finns nu endast hos Jad Acoustix. Smakprov på Myspace.

 BASBLOGGEN.se rekomenderar varmt!

Richard Bona’s The Ten Shades of Blue släptes för lite sen. Då den inte fanns vare sig på iTunes eller Spotify så beställde jag skivan på något så otidsenligt som en CD från Amazon. Under tiden det tog att skicka skivan från Amazon till Sverige så hann den först både dyka upp på iTunes och sedan även på Spotify. Det var alltså inte särskilt spännande när den kom fram.

Richard Bona har länge hört till en av mina favoritbasister, och hans basspel är lika bra som vanligt. Vilket är lite av problemet med Ten Shades of Blue. Det låter precis som vi vant oss med Richard Bona, han spelar alldeles för bra, musiken låter precis som vanligt, trots gäst sångare och att han själv sjunger ett spår på dålig engelska, ljudkvalitén är lika ren och exakt som på alla hans skivor. Det svänger något fantastiskt på upptempo spåren, och de lugna är väldigt vackert musikaliska, men det är just svänget som är Bona’s storhet.

Tro nu inte att jag tycker Ten Shades of Blue är dålig. För det är den verkligen inte, det är en riktigt bra skiva särskilt om man inte lyssnat så mycket på Richard Bona innan. Problemet är bara att det inte är särskilt spännande…

Richard Bona – The Ten Shades Of Blues

Efter att ha recenserat både Tal Wilkenfeld och Esperanza Spalding ställde jag mig frågande till vad killarna sysslat med?

”Esperanza Spalding är ännu en ung tjej som liksom Tal Wilkenfeld ger oss hopp om en ny generation riktigt bra basister. Båda har snabbt kommit fram och fått spela med några riktigt tunga namn. I Esperanzas fall, både Joe Lovano och Pat Metheny. Vad de unga killarna sysslar med kan ju diskuteras? TV spel? Plektrum och punk? ”

Nu har jag hittat svaret och det går under namnet Hadrien Feraud. En kille som verkligen inte slösat bort tiden med TV spel.

Hadrien Feraud är blott 25 år men den första soloskivan kom redan 2007, och han har hunnit spela med bland annat Chick Corea och John McLaughlin. Jag hörde talas om Hadrien tidigast för någon vecka sedan och försvann snabbt in i den intressanta debutskivan som är självbetitlad.

Vid en första genomlyssning på ett skramligt tåg tyckte jag inte det var mycket att hurra för. Det var först efter att lyssnat igenom skivan i lugn och ro som jag började tycka om det jag hörde, och likt andra delikatesser blir smaken bara bättre ju mer man doserar. Musiken är komplex med många detaljer, harmoniskt, rytmiskt och ljudmässigt så det kräver lite av lyssnaren.

Jag har aldrig hört elbas spelas så snabbt och låta så avslappnat på en och samma gång. För Hadrien har full koll på tekniken som han har fulländat. Men teknik gör ingen musiker, det finns många som kan spela fort. Det som särskiljer Hadrien är att även om det ibland går galet fort, så är det alltid lika extremt musikaliskt. Jag har hört få basister som haft sådan järnkoll på ”timingen” och harmoniken. I ena stunden spela fantastiskt vackra melodier till att gå över till ett makalöst ”groove”.

Hadrien skall vara ett stort fan av Jaco Pastorius och Weather Report, och i vissa spår hörs antydan till Joe Zawinuls musik. Det hade varit en härlig kombination att fått höra Hadrien spelat med Joe Zawinul, vilket vi dessvärre aldrig kommer få chansen till.

Hadrien Feraud har även en signaturbas på gång. Det är den sedan 15 år tillbaka insomnade Ken Smith Burner linjen som på nytt börjar tillverkas i Japan. Ken Smith själv bistår med trä och andra delar som skickas till Japan där basarna byggs av Hajime på Sleek Elite.

Debutskivan med Hadrien Feraud visar på en otrolig talang som vi får hoppas ger mycket intressant basspel att lyssna på framöver… rekommenderas!

Samtidigt som jag recenserade Kristian Lind Trio / Winter Games släppte John Patitucci med John Patitucci Trio skivan Remembrance.

Då båda skivorna har samma triosättning: bas, trummor och saxofon var planen självklart att jämföra dessa två trios och basister. Kanske orättvist att jämföra en legend mot en nykomling? Kanske orättvist mot legenden…?

Patituccis trio består förutom han själv på kontra respektive elbas av trumslagaren Brian Blade  som spelat med Patitucci ett tag nu och saxofonisten Joe Lovano. Lovano är en stor favorit som jag lyssnat mycket på. Så förväntningarna var skyhöga!
Kristian Lind borde bli utklassad!

Men att denna recension dröjt beror endast på en anledning: Då Kristian Linds skiva fortfarande snurrar i iPoden har jag ännu inte orkat lyssna igenom hela skivan med John Patitucci Trio för den är helt osannolikt tråkig!

Det är skickligt och välspelat, ljudmässigt låter det betydligt dyrare än Winter Games, men det går inte att komma ifrån det faktum att det låter som tre trötta studiomusiker som jobbar ihop till hyran. På Winter Games får vi istället höra tre hungrig musiker som fortfarande har spelglädjen kvar och vill säga något med sin musik.

Är man som jag och köper allt med John Patitucci så finns Remembrance på iTunes (ja den finns på Spotify men inte för oss i Sverige) men jag rekommenderar hellre Kristian Lind Trio’s Winter Games.

Ibland hittar man guldkornen där man minst anar. I ett inlägg på forumet PrataBas skriver en person att debutskivan nu är släppt och några spår finns på Myspace. Det krävdes dock inte många sekunders lyssning innan skivan köptes från iTunes istället. Personen i fråga är Kristan Lind, skivan heter Winter Games.

Vem är Kristian Lind? Jag hade ingen aning så jag frågade helt enkelt:

”Jag lever som frilansbassist med stockholm som bas. Är elbasist från början men spelar nu typ 95% kontra och 5%elbas.”

Efter att studerat på musikhögskolan i Malmö flyttade Kristian Lind till Stockholm för att frilansa som basist. Idag, fyra år senare har Kristan spelat med en imponerande lista av namnkunniga musiker: Karl-Martin Almquist, Magnus Lindgren, Mathias Algotsson, Rigmor Gustavsson, Miriam Aida, Louise Hoffsten, Fredrik Kronquist, Jonas Kullhammar, Claes Crona, Peter Asplund, Bernt Rosengren, Max Schultz, Andreas Öberg the Norrbotten big band, Jeff Ballard, Kurt Elling, Tim Hagans, Manuell Dunkel, John Fedchock, David Doruzka och Fredrika Stahl.
Han har hörts och synts spela i USA, Venezuela, Dubai, Kina, Turkiet, Japan, Sydafrika och runt om i Europa. Nu är det alltså dags för debuten som bandledare med Kristan Lind Trio och Winter Games.

Trion består förutom Kristian Lind på kontrabas även Karl-Martin Almqvist på sax och Peter Danemo på trummor. En lite udda sättning utan ackordinstrument som när det fungerar kan vara riktigt intressant och när det inte fungerar blir riktigt dåligt. På Winter Games fungerar det dock riktigt bra!

Det finns två typer av modern akustisk jazz, den som inte strävar någonstans och hör hemma på museum, och den typ som strävar framåt som säger något eget. Jag kan inte hitta något dammigt i den här musiken alls, samtidigt som den känns stadig och trygg. En svår men bra avvägning. Något som slog mig är att musiken samtidigt har den naiva känslan som Per Gessle har i sina texter och ett allvarligt djup!?!

Basspelet ger musiken en stadig grund, men det händer hela tiden något litet exta som gör att ackordinstrumentet aldrig saknas. Solona är intressanta att lyssna på och intonationen är perfekt. Samspelet med Peter Danemo är riktigt bra och det svänger hela tiden.  Karl-Martin Almqvist på sax påminner tidvis om en het Joe Henderson och samspelet med de övriga två är mycket bra. Om den här trion består finns det stor sannolikhet att de uppnår samma nivå av samspelthet som EST hade.

Mycket bra!

Lite speciellt är att Kristian Lind haft Christian (herr Unicorn) Olsson som lärare…