Ibland när jag känner mig oinspirerad och det känns som allt man spelar låter lika dant. Då samplar jag mig själv spelandes små snuttar och sedan kan jag via samplern skapa nya basgångar jag antagligen inte hade spelat normalt.
I exemplet används Propellerheads Record, men konceptet fungerar lika bra i vilken sampler som helst.
Så här i slutspurten inför julen kommer här ett litet tips för alla som inte ännu hunnit handla färdigt sina julklappar.
En av de största inspirationskällor för alla som sysslar med musik borde ju vara att lyssna på mycket musik. I dagens stressade samhälle görs detta också ofta på språng, och antagligen via mobiltelefonen. Själv lyssnar jag till 90% på just detta sätt. Det finns två populära märken av mobiltelefonanpassade hörlurar på marknaden just nu med mikrofon och svarsknapp på sladden. WESC och Urban Ears.
Men kan färgglad plast från en tillverkare av kläder låta bra?
Dessutom beskriver Urban Ears sig själva:
The crew is made up out of entrepreneurs, industrial and graphic designers, tech nerds, former retailers, salesmen and business men – most of which can be described with more than one of these traits. We come from backgrounds in fashion, electronics and design.
Även mode hos UE alltså, och lite designers och säljare. Lite märkligt kanske att ingen med erfarenhet av ljud ingick i teamet. Även dessa hörlurar görs av färgglad plast.
Jag har lyssnat på båda tillverkarnas utbud och kortfattat är slutsatsen: WESC’s billigare hörlurar låter riktigt dåligt, de dyrar är på sin höjd ok. Men vill man ha ett riktigt dåligt och plastigt ljud som man snabbt blir trött i huvudet av så är Urban Ears den givna vinnaren.
Mitt tips är helt enkelt detta: Ett par hörlurar som istället låter riktigt bra!
Min personliga favorit är från Bower & Wilkins och heter P5. Även dessa är anpassade till mobilt bruk med iPhonekompatibel fjärrkontroll, mikrofon och svarsknapp på sladden. Skillnaden är dock att dessa lurar är gjorde av samma företag som bl.a gjort högtalarsystemet till Abbey Road studion, och en mängd prisbelönta andra högtalare. Det är ett företag som kan ljud.
Lurarna är dessutom uteslutande byggda av läder och aluminium.
Ljudet i dessa lurar är framför allt ofärgat. Musiken låter som den är mixad, ingen extra fet bas eller vässad diskant. Basen är dock fet om den på inspelningen är det. Transienterna är snabba och rena och ljudbilden känns betydligt större än i andra lurar jag brukar lyssna i (Grado 325i, Beyerdynamic DT-770PRO). Efter flera timmars lyssning finns ingen trötthet i öronen att hitta. Dessutom sitter det skönt på huvudet. Att som basist få höra bas som är fast och djup istället för ett mullrande fluff är en befrielse.
Priset kan ses som högt. Men 2998:- för något som låter så här pass bra tycker jag är betydligt billigare än de 600:- det kostar för att få ett riktigt uselt ljud, dock i glada färger.
P5 finns hos HIFI klubben.
Tidigare skrev jag om PLEK metoden för inställning av basar och lovade då att återkomma med min egna erfarenheter.
Det hela började med att jag inte var riktigt nöjd med hur min Fender Jazz American Deluxe kändes att spela på, den behövde justeras och få sig en genomgång. Jag har själv nästan alltid skruvat till mina basar men hade sett en annons ca ett år tidigare i en branchtidning om PLEK från GuitarLabs Scandinavia AB. Jag var självklart nyfiken på vad modern datorstyrd teknik kunde göra.
Men självklart var jag samtidigt något skeptiskt, så jag tog inte med mig basen utan min akustiska gitarr och gick dit. Det skulle då inte göra mig lika stor skada om det gick åt skogen.
Gitarren led också av allt för hög stränghöjd och var svårspelad, så det var en bra ”försökskanin”.
Så jag lämnade in gitarren, sa åt dom att utföra sin magi och fick vänta några dagar.
Då jag hämtade ut gitarren slogs jag av framför allt två saker:
Ett mycket lyckat resultat med andra ord, spelkänslan och klangen var där. Nu kunde t.o.m. en ovan gitarrist som jag lätt ta barréackord och intonationen kändes betydligt bättre. Dessutom fick jag skjuts hem… mycket bra utfört arbete och väldigt trevlig personal. Jag var tydligen deras första och vad jag vet enda ”dropin” kund.
Därefter var det bara en tidsfråga innan den första basen skulle hamna i händerna på GuitarLabs…
Fender American Deluxe Jazz 4str:
Problemet jag hade med denna bas var främst att det kändes som fyra separata strängar istället för ett instrument. Spelkänslan var väldigt olika från sträng till sträng.
Detta problem blev så tydligt när jag fick tillbaka den PLEKade basen. Nu kändes det som ett homogent instrument istället för fyra olika strängar på en hals. Det är här som jag tycker PLEK metoden har sin storhet, att få basen att kännas som en uniform helhet.
Men man får inte glömma den perfekta bandslipningen som tillsammans med en väljusterad dragstång bidrar till både känsla, spelbarhet, klang och en total avsaknad av bandrassel.
Smith BSR-6GN:
Därefter tog det tid innan jag lämnade in något instrument för PLEKning hos GuitarLabs. Det berodde framför allt på jag inte tyckte det behövdes då Smithbasen hade en så låg stränghöjd utan att lida av något rassel. Men jag kom till insikten att det helt enkelt vore dumt att inte PLEKa den.
När jag pratade med Mats på GuitarLabs efter att ha repat med basen första gången efter PLEKningen lät han nästan förvånad över att jag upplevde skillnaden så stor, då basen var riktigt bra inställd redan vid inlämning. Vilket även kan ses i diagrammen som följer med efter varje behandling. Där både Furch och Fender varit riktigt ute och cyklat var originalkurvorna från Smithbasen väldigt nära det ”optimala”. Men skillnaden blev ändå markant till det bättre.
Fender Victor Bailey Jazz 5str:
Den här basen bestämde jag redan när jag beställde den att den skulle PLEKas omedelbart, vilket jag även gjorde. Den levererades enligt Fenders specifikationer, med en ordentligt tilltagen stränghöjd och en lite för böjd hals.
Allt detta var åtgärdat när jag fick tillbaka basen färdig PLEKad. Allt kändes bra, men det är ju självklart svårare att avgöra hur stor förbättringen är på ett instrument man inte spelat in än. Tyvärr slog vädret om rejält dagarna efter och halsen slog sig, f-et på 3′e bandet D-strängen började skallra och bråka. Men det fixade killarna på GuitarLabs som en garantiåtgärd och basen är nu perfekt utan några som helst problem.
Mina erfarenheter av PLEK och GuitarLabs är enbart goda och jag rekommenderar båda varmt.
Tyvärr finns det tillfällen då man måste ställa ifrån sig basen och inte kan fortsätta spela. Många skulle kalla det ”att ha ett liv”, men är inte livet just att spela bas?
Frågan är också var gör man av basen när den inte används? En fråga som blir än mer aktuell om man skaffat sig en eller flera basar till. Under sängen i ett ”case”, stående i garderoben i gigbagen, eller i ett vanligt gitarrställ. Det blir lätt rörigt, och när andan att spela faller på vill man inte börja plocka fram gigbags och case’ar. ”The Guitar Hanger” har en ny lösning på problemet.
The Guitar Hanger är en variant av vägghängaren, men istället för att borra upp den på väggen har man här satt en krok liknande en klädgalge som fastsättningsanordning. En klädhängare för bas och gitarr! Löser problemet med instrumentens förvaring galant. Men var ska man nu ha kläderna?
[ad#text-strip]
Igår, fredag, repade vi igen med WOE. Vilket var första gången sedan genrepet inför den inställda spelningen i Kallhäll.
Självklart var alla lite ringrostiga men efter en stund svängde det på nästan som vanligt. För min del låg den stora skillnaden i att jag ändrat längden på axelbandet till basen. Detta efter att tittat på filmen från genrepet, där det klart syns att höger axel och arm måste hållas upp i en ansträngd position. Därför har jag ny förlängt axelbandet något och den högra sidan kan nu jobba mer avslappnat.
Till en början kändes det bara märkligt då jag vant mig med att ha basen rätt så högt upp. Men jag märkte senare att sextondelsspel av Jaco typ fungerade mycket bättre och jag hade betydligt mer ork i högerhanden.
Sänkningen var inte så stor att vänsterhanden påverkas nämnvärt, men viss skillnad blev det såklart, men jag kan inte påvisa att någon spelmässig försämring då det sammantaget kändes mycket mindre ansträngt.
Att studera sig själv på videoinspelningar är ett riktigt bra sätt för att förbättra sitt eget spel, och är ju en metod som används flitigt hos idrottare.
Massor av axelband hittar du här, eller testa de lyxiga axelbanden från Moody hos www.BASSPLAYERSPROSHOP.com som medlemmar i BASBLOGGEN.se får 10% rabatt på.
[ad#text-strip]
BASBLOGGEN.se önskar alla en riktigt glad påsk.
Vi återkommer igen med nytt material efter helgen. Någonting unikt…
Lektion 15
II-V-I är nog den absolut vanligaste ackordföljden inom framförallt Jazz, men även i de flesta andra genré gör den sig påmind.
I C-dur blir II-V-I: Dm7 – G7 – Cmaj.
Det är en ackordföljd som alla musiker bör behärska och vi börjar därför att förbereda för den genom att öva på de ingående ackordens fyrklanger i alla inversioner. I denna lektion går vi igenom Dm7′s inversioner i två oktaver med början från den 5-strängade basens B-sträng.
Läs även mer om II-V-I.
Som ni märker spelas dessa brutna fyrklanger med två toner per sträng, utom på en av strängarna där bara en ton spelas. Detta förtydligas i notexemplen nedan.
{+}
Övning 1: Inversion från grundton.
Övning 2: Inversion från ters.
Övning 3: Inversion från kvint.
Övning 4: Inversion från septim.
[ad#text-strip]
Skötsel av olackad bas
I dagarna har jag varit inblandad i en diskussion på PrataBas angående om det är rätt att olja basens greppbräda eller inte. Det slog mig då att det var länge sedan min Ken Smith bas fick en dos av vaxblandningen.
Det finns ju två typer att finish på basar. De som är lackade med klar eller matt lack, och de som är helt olackade. En bas som är lackad kräver inte någon direkt skötsel då lacken skyddar träet. Men en bas som inte är lackad kräver att man med jämna mellanrum behandlar träet med någon form av vax och eller olja.
Warwick tillhandahåller t.ex. bivax till sina olackade basar, och Smith har sin ”Smith Classic Wax Polish”. En blandning av bivax, citronolja och andra naturliga oljor.
Att vaxa upp en bas är en enkel process i tre steg.
OBS! En blandning som innehåller vatten kommer garanterat att förstöra basen. Se till att använda en produkt som tillverkaren rekommenderar eller du är säker på fungerar.
[ad#text-strip]
 |
Den här artikeln behöver fler källhänvisningar för att verifieras. (2011-03) Förbättra artikeln genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Information som inte verifieras, blir ifrågasatt och kan tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
| I denna artikel |
| används tonnamnen |
| Bess (B♭) och B.
|
| Se olika skrivsätt. |
En kadens (uttalat kade’ns /även; kada’ngs, på italienska cadenza, på franska cadence, ytterst av det latinska verbet cadere (cado) ‘falla’) i musiken betecknar en (ofta stereotyp) ackordföljd som avslutar en fras, ett avsnitt eller ett helt tonalt musikstycke. Motsvarande begrepp för en ensam melodi är slutfall. En solokadens är en (ofta, men inte alltid) improviserad utsmyckning av en solist över kadensens harmonik. Ackorden i en kadens kallas Ultima (sista ackordet), Penultima (näst sista ackordet) och Antepenultima (näst näst sista ackordet). [1]
Innehåll |
Kadensen, i betydelsen en avslutande ackordföljd i tonal musik, har traditionellt delats in i olika kadensformer som skiljer sig åt i sin relativa styrka – det vill säga hur avslutande de känns – och de ackord eller funktioner som ingår. Enbart vilka ackord som ingår och i vilken ordning är dock inte det enda utmärkande för en kadens, för att en ackordföljd skall räknas som en kadens måste den ha karaktären av ett avslut.
En helkadens med dominantseptimackord i tonarten Bess-dur
Helkadens betecknar en kadens som leder från dominanten (D) till tonikan (T)
En helkadens betraktas musikteoretiskt som tydligare eller starkare än en plagal kadens. Detta beror på dominantens överordnade spänningsförhållande relativt tonikan. Av de två spänningsfyllda ackordsfunktionerna dominant och subdominant ligger den ”starkaste” (dominanten) en kvint (fem skalsteg) över tonikan medan den ”svagare” (subdominanten) ligger en kvint under tonikan.
Exempel:
| Analysform | Penultima | Ultima |
|---|---|---|
| Ackordanalys | G | C |
| Ackordanalys | A | D |
| Ackordanalys | F | B♭ |
| Funktionsanalys | D | T |
| Steganalys | V | I |
En fullständig helkadens i tonarten C-dur.
Fullständig helkadens är den kadens som leder från subdominanten (S) via dominanten (D) till tonikan (T). En Fullständig helkadens avslutas alltså med en helkadens men en helkadens är inte alltid fullständig. Exempel:
| Analysform | Antepenultima | Penultima | Ultima |
|---|---|---|---|
| Ackordanalys | F | G | C |
| Ackordanalys | G | A | D |
| Ackordanalys | E♭ | F | B♭ |
| Funktionsanalys | S | D | T |
| Steganalys | IV | V | I |
En vanlig variant, speciellt inom jazz och populärmusik är att den primära (dur) subdominanten byts mot sin mollparallell (Sp) även kallad sekundär subdominant (sD). Inom klassisk musik är det vanligt att se detta ackord som en subdominant med sextfärgning eller med sexten i basen, subdominantparallellen kan även ses som dominantens molldominant (Dd). Ackordssekvensen blir då i stället:
| Analysform | Antepenultima | Penultima | Ultima |
|---|---|---|---|
| Ackordanalys | Dm(7) | G | C |
| Funktionsanalys | Sp(7) | D | T |
| Steganalys | ii(7) | V | I |
Denna variant går även under beteckningen II-V-I (”2-5-1″ ibland skrivs ”II” som ”ii” för att markera det som mollackord) efter den romerska numreringen av ackordens placering i tonarten . II-V-I är en vanlig ackords- och improvisationsövning i musikundervisning samt en mycket vanligt förekommande ackordsföljd inom musikaliska verk.
En halvkadens är en kadens som avslutas på tonartens dominant. Ofta är penultiman en tonika men det är inte heller ovanligt att andra ackord som exempelvis dominantens dominant föregår dominanten. Halv är den, då en helkadens går tillbaka till tonikan, emedan denna form av kadens stannar vid den maximala harmoniska spänning som infinner sig i treklangen på skalans femte ton. Exempel:
| Analysform | Penultima | Ultima |
|---|---|---|
| Ackordanalys | C | G |
| Ackordanalys | D | A |
| Ackordanalys | E♭ | B♭ |
| Funktionsanalys | T | D |
| Steganalys | I | V |
Notera att i denna enkla form är halvkadensen identisk med plagal kadens, enda skillnaden ligger i vilket ackord som uppfattas som tonika.
En halvkadens (T-D) i tonarten C-dur består av samma ackordföljd som en plagal kadens (S-T) i tonarten G-dur. Skillnaden ligger i vilket ackord som betraktas som tonika.
Plagal kadens är den kadens som leder från subdominanten (S) direkt till tonikan (T).
En plagal kadens betraktas musikteoretiskt som svagare eller mildare än helkadensen. Detta beror på subdominantens underordnade spänningsförhållande relativt tonikan. Detta hänger vidare ihop med att subdominanten är en kvint under tonikan, (därav förledet sub-) medan dominanten är en kvint över tonikan. Subdominanten innehåller inte heller tonikans inledningston.
Exempel:
| Analysform | Penultima | Ultima |
|---|---|---|
| Ackordanalys | C | G |
| Ackordanalys | D | A |
| Ackordanalys | E♭ | B♭ |
| Funktionsanalys | S | T |
| Steganalys | IV | I |
En bedräglig kadens är en kadens där dominantackordet inte leder till den förväntade upplösningen på tonikan utan till ett annat ackord, oftast besläktat med tonikan. I durtonarter är det vanligt att en bedräglig kadens avslutas på tonikaparallellen, i molltonarter är det vanligt att kadensen istället leder till tonikans kontraparallell (tK).
Exempel i dur:
| Analysform | Penultima | Ultima |
|---|---|---|
| Ackordanalys | G | Am |
| Ackordanalys | D | Em |
| Ackordanalys | E♭ | Fm |
| Funktionsanalys | D | Tp |
| Steganalys | V | vii |
Exempel i moll:
| Analysform | Penultima | Ultima |
|---|---|---|
| Ackordanalys | E | F |
| Ackordanalys | D | E♭ |
| Ackordanalys | E♭ | F♭ |
| Funktionsanalys | D | tK |
| Steganalys | V | VI |
En kadens är också en specifik typ av slutfall i musikaliska solostycken som konserter, mera sällan sonater, där solisten improviserar fritt utan ackompanjemang. Kadensen är då vanligen det allra sista som solisten har att framföra, och motsvarar det sista slutfallet i stämmans harmonik. Ackompanjemanget kan ha en extra avslutande fras efter solisten. I solokonserter från Beethoven och senare förekommer det också att tonsättaren själv har skrivit ut kadenserna, och de kan också vara ackompanjerade.
[ad#google-pic-banner]
[ad#text-strip]
|
|
Den här artikeln behöver fler källhänvisningar för att verifieras. (2011-03) Förbättra artikeln genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Information som inte verifieras, blir ifrågasatt och kan tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
| I denna artikel |
| används tonnamnen |
| Bess (B♭) och B.
|
| Se olika skrivsätt. |
En kadens (uttalat kade’ns /även; kada’ngs, på italienska cadenza, på franska cadence, ytterst av det latinska verbet cadere (cado) ‘falla’) i musiken betecknar en (ofta stereotyp) ackordföljd som avslutar en fras, ett avsnitt eller ett helt tonalt musikstycke. Motsvarande begrepp för en ensam melodi är slutfall. En solokadens är en (ofta, men inte alltid) improviserad utsmyckning av en solist över kadensens harmonik. Ackorden i en kadens kallas Ultima (sista ackordet), Penultima (näst sista ackordet) och Antepenultima (näst näst sista ackordet). [1]
Innehåll |
Kadensen, i betydelsen en avslutande ackordföljd i tonal musik, har traditionellt delats in i olika kadensformer som skiljer sig åt i sin relativa styrka – det vill säga hur avslutande de känns – och de ackord eller funktioner som ingår. Enbart vilka ackord som ingår och i vilken ordning är dock inte det enda utmärkande för en kadens, för att en ackordföljd skall räknas som en kadens måste den ha karaktären av ett avslut.
En helkadens med dominantseptimackord i tonarten Bess-dur
Helkadens betecknar en kadens som leder från dominanten (D) till tonikan (T)
En helkadens betraktas musikteoretiskt som tydligare eller starkare än en plagal kadens. Detta beror på dominantens överordnade spänningsförhållande relativt tonikan. Av de två spänningsfyllda ackordsfunktionerna dominant och subdominant ligger den ”starkaste” (dominanten) en kvint (fem skalsteg) över tonikan medan den ”svagare” (subdominanten) ligger en kvint under tonikan.
Exempel:
| Analysform | Penultima | Ultima |
|---|---|---|
| Ackordanalys | G | C |
| Ackordanalys | A | D |
| Ackordanalys | F | B♭ |
| Funktionsanalys | D | T |
| Steganalys | V | I |
En fullständig helkadens i tonarten C-dur.
Fullständig helkadens är den kadens som leder från subdominanten (S) via dominanten (D) till tonikan (T). En Fullständig helkadens avslutas alltså med en helkadens men en helkadens är inte alltid fullständig. Exempel:
| Analysform | Antepenultima | Penultima | Ultima |
|---|---|---|---|
| Ackordanalys | F | G | C |
| Ackordanalys | G | A | D |
| Ackordanalys | E♭ | F | B♭ |
| Funktionsanalys | S | D | T |
| Steganalys | IV | V | I |
En vanlig variant, speciellt inom jazz och populärmusik är att den primära (dur) subdominanten byts mot sin mollparallell (Sp) även kallad sekundär subdominant (sD). Inom klassisk musik är det vanligt att se detta ackord som en subdominant med sextfärgning eller med sexten i basen, subdominantparallellen kan även ses som dominantens molldominant (Dd). Ackordssekvensen blir då i stället:
| Analysform | Antepenultima | Penultima | Ultima |
|---|---|---|---|
| Ackordanalys | Dm(7) | G | C |
| Funktionsanalys | Sp(7) | D | T |
| Steganalys | ii(7) | V | I |
Denna variant går även under beteckningen II-V-I (”2-5-1″ ibland skrivs ”II” som ”ii” för att markera det som mollackord) efter den romerska numreringen av ackordens placering i tonarten . II-V-I är en vanlig ackords- och improvisationsövning i musikundervisning samt en mycket vanligt förekommande ackordsföljd inom musikaliska verk.
En halvkadens är en kadens som avslutas på tonartens dominant. Ofta är penultiman en tonika men det är inte heller ovanligt att andra ackord som exempelvis dominantens dominant föregår dominanten. Halv är den, då en helkadens går tillbaka till tonikan, emedan denna form av kadens stannar vid den maximala harmoniska spänning som infinner sig i treklangen på skalans femte ton. Exempel:
| Analysform | Penultima | Ultima |
|---|---|---|
| Ackordanalys | C | G |
| Ackordanalys | D | A |
| Ackordanalys | E♭ | B♭ |
| Funktionsanalys | T | D |
| Steganalys | I | V |
Notera att i denna enkla form är halvkadensen identisk med plagal kadens, enda skillnaden ligger i vilket ackord som uppfattas som tonika.
En halvkadens (T-D) i tonarten C-dur består av samma ackordföljd som en plagal kadens (S-T) i tonarten G-dur. Skillnaden ligger i vilket ackord som betraktas som tonika.
Plagal kadens är den kadens som leder från subdominanten (S) direkt till tonikan (T).
En plagal kadens betraktas musikteoretiskt som svagare eller mildare än helkadensen. Detta beror på subdominantens underordnade spänningsförhållande relativt tonikan. Detta hänger vidare ihop med att subdominanten är en kvint under tonikan, (därav förledet sub-) medan dominanten är en kvint över tonikan. Subdominanten innehåller inte heller tonikans inledningston.
Exempel:
| Analysform | Penultima | Ultima |
|---|---|---|
| Ackordanalys | C | G |
| Ackordanalys | D | A |
| Ackordanalys | E♭ | B♭ |
| Funktionsanalys | S | T |
| Steganalys | IV | I |
En bedräglig kadens är en kadens där dominantackordet inte leder till den förväntade upplösningen på tonikan utan till ett annat ackord, oftast besläktat med tonikan. I durtonarter är det vanligt att en bedräglig kadens avslutas på tonikaparallellen, i molltonarter är det vanligt att kadensen istället leder till tonikans kontraparallell (tK).
Exempel i dur:
| Analysform | Penultima | Ultima |
|---|---|---|
| Ackordanalys | G | Am |
| Ackordanalys | D | Em |
| Ackordanalys | E♭ | Fm |
| Funktionsanalys | D | Tp |
| Steganalys | V | vii |
Exempel i moll:
| Analysform | Penultima | Ultima |
|---|---|---|
| Ackordanalys | E | F |
| Ackordanalys | D | E♭ |
| Ackordanalys | E♭ | F♭ |
| Funktionsanalys | D | tK |
| Steganalys | V | VI |
En kadens är också en specifik typ av slutfall i musikaliska solostycken som konserter, mera sällan sonater, där solisten improviserar fritt utan ackompanjemang. Kadensen är då vanligen det allra sista som solisten har att framföra, och motsvarar det sista slutfallet i stämmans harmonik. Ackompanjemanget kan ha en extra avslutande fras efter solisten. I solokonserter från Beethoven och senare förekommer det också att tonsättaren själv har skrivit ut kadenserna, och de kan också vara ackompanjerade.
[ad#google-pic-banner]
